Förlossningsberättelse - Elvin
Det blev ett planerat snitt trots allt och jag är faktiskt väldigt tacksam såhär i efterhand att det blev så. Även om jag hade velat att det vore annorlunda, att jag skulle kunna föda hur många barn som helst den vanliga vägen, nåja, 2-3 till i alla fall utan bekymmer, men nu är ju läget inte riktigt så..
Onsdagen den 2 oktober var det helstädat och fint hemma och vi skjutsade barnen till mormor och morfar. Sen tog vi det lugnt, packade ner det sista i bb-väskan, kollade kameran. Lade oss tidigt. Kommer inte exakt ihåg hur jag tänkte och kände, men var nog lite besviken att det inte hänt något. Att det faktiskt inte hade kommit igång på egen hand, ville ju så gärna!... känna av iaf någon värk.
Klockan sju på morgonen den 3 oktober skulle vi befinna oss på förlossningen. Några minuter över sju ringde vi på klockan utanför förlossningen och blev insläppta av en barnmorska(en av dem på tv) Vi fick ett rum och jag fick kläder att byta om till. Vit rock och långa knästrumpor! Efter någon minut kom en undersköterska och satte ctg, vilket såg bra ut. Skönt att se! Någon minut senare kom en barnmorska och en barnmorskestudent och satte nål och kateter. Katetern var vad jag bävade mest för av alltihopa då det gjorde svinigt ont förra gången. Det gick något bättre denna gång, fick rejält med bedövning, tack och lov! Frågade hur lång tid vi skulle få vänta. Svaret jag då fick var att inom en timme är han nog född, då blev jag nervös på riktigt! Klockan var då strax efter nio om jag inte minns fel. 9.49 är han född.
Hade en underbar narkosläkare och sköterska, kvinnliga denna gång. Lägga bedövningen gick hur bra som helst och jag blev väl omhändertagen under op. Men känslan att ligga på op bordet och inte kunna röra sig från bröstet och ner samtidigt som blodtrycket sjunker som en sten är inte någon höjdare. Man tror ärligt att man ska dö. Tur att de har koll på en!
Det var faktiskt samma läkare, också en kvinna, som snittade mig gången innan med Felix. Lite komiskt faktistk. Men hon gjorde ett bra jobb! Mitt ärr har knappt synts och inte mycket ärrvävnad innuti var det heller.
Klockan 9.49 plockade de ut honom och han skrek på en gång. Det första barnmorskan sa till mig var "Grattis, du gjorde rätt som valde snitt!" Han var en stadig kille redan från början. 4188 gram och 50 cm lång. Huvudomfånget låg på 37 centimeter.
Denna gången hade jag inte skrivit något förlossningsbrev, vet inte om det var en för eller nackdel. Men talade om att jag gärna ville kunna amma denna gång, det fungerade dåligt med de andra två. Elvin var piggast av alla tre barnen efter förlossningen och började faktiskt leta efter bröstet redan när vi var åter inne på förlossningssalen, en timme efter födelsen. Men eftersom han var "tung för tiden" som det hette så matade dom honom med ersättning redan nere på förlossningen. De tog även blodsockervärden med jämna mellanrum och gav han ersättning om det var under tror det var 2,5 mmol/l. Det tog ett par dygn innan mjölken rann till även denna gång, men sen fungerade det!
Jag ammade honom i näst intill 6 månader. Dock har han även fått ett par flaskor ersättning per dag också då det visade sig att inte min mjölkproduktion räckte till. (Han åt bara bröstmjölk mellan 3 januari - 5 februari, men gick bara upp 130 gram under den månaden, så det kom inte tillräckligt) Men är väldigt tacksam att jag ammade denna gång, även om det var väldigt slitigt stundtals. Första veckorna hade jag skitont i bröstvårtorna och hittade inte några bra ställningar att sitta i. Jag var till amningshjälpen två gånger. Sen räckte det inte till så att jag fick amma dagarna i ända periodvis, vilket var frustrerande, men jag är så tacksam och stolt över att jag inte gav upp och i princip helammande honom i ett halvår!